Pumi info
Canis familiaris ovilis villosus terrarius
Ovilis = vallegenskaper
Villosus = lurvig
Terrarius = ”terriertyp”
Lurvig terriertyp med vallegenskaper
Pumin kommer från Ungern, och är från början en trolig korsning av briard, puli, terrier och spets.
Där dök den upp runt 1700-talet, men kom inte till Sverige förrän slutet av 1970-talet. Pumin har ett ursprung som vallhund av får och större nötboskap. Även i Sverige används en del pumi till vallning. Pumin är en vallhund, vilket gör den livlig, aktiv, läraktig, intelligent och mjuk. Pumin vill alltid vara med där något händer, och är väldigt tillgiven sin ägare.
Pumin har stor kapacitet vad gäller lydnads- bruks- och agilityträning. Pumin älskar att få arbeta tillsammans med sin ägare, och är lättlärd. Det är sällan några problem att ha sin pumi lös i skog och mark. Den försvinner inte långt ifrån sin ägare.
Pumin kräver inga enorma mängder motion, men behöver få springa av sig ordentligt varje dag. Pumin trivs också bäst, om den får använda huvudet ibland till att t.ex. leta grejer, lära sig konster, leta upp matte/husse i skogen, följa ett spår, klättra, hoppa och balansera eller träna lydnad på brukshundklubben.
En pumi behöver sällan ”peppas” för att utföra något. Snarare behöver pumin redan som valp lära sig att koppla av.
Terriern i pumin hjälper till att stabilisera upp det livliga vallhundstemperamentet. Det gör pumin lite ”hetare” i humöret, men de är dock sällan slagskämpar.
Pumin är en vakthund. Pumin vaktar gärna sin familj och sitt hem. Den gör det med ett högt skall. Pumin har också en tendens att bli skällig.
Den egenskapen kommer kanske från spetslinjerna bakåt. En pumi skäller gärna då den ser någon komma, hör något eller leker ivrigt. Pumins skall- och vaktbenägenhet bör hållas efter redan från valpstadiet. Det går nog trots allt aldrig att få en pumi helt tyst!
I sitt ursprung var pumin en reserverad hund, och flera pumi är det även idag. Det är därför viktigt att miljöträna den unga hunden, dvs utsätta den för många olika och positiva situationer, miljöer och människor.
Då pumin kommit över första blygheten sitter den gärna i knät, och älskar att bli klappad och kelad med.
Pumin har en päls som inte fäller. Istället bör den kammas regelbundet och klippas med sax, då pälsen börjar bli lång. Det är inget svårt att hålla sin pumi vardagsfin.
Pumin är en frisk ras, med inga utbredda ärftliga sjukdomar. Pumin är ganska långlivad, ca 12-14 år är inte ovanligt.
Pumin är ca 35-44 cm hög, och väger 8-13 kg. Trots sin behändiga storlek orkar den följa med på långa promenader och annan aktivet
Pumistandard enligt FCI
HEMLAND: Ungern
FCI-KLASSIFIKATION: Grupp I
BAKGRUND/ÄNDAMÅL: Pumin härstammar från asien. Den är en urgammal ungersk hund, som inte bara lämpar sig som drivande och vallande hund utan också som vakthund.
Den är livlig, rörlig, klok och anspråkslös.
HELHETSINTRYCK: Rasen uppstod i Ungern redan på 1700 - 1800 talet genom korsning av den inhemska Pulin med tyska och franska vallhundar med uppstående öron, en korsningsavel som pågick under mycket lång tid.
Rasen har varit skild från pulin sedan 50 år tillbaka och är numera en egen, erkänd ras. Pumins temperament gör den till en mycket ivrig, skällande vallare. Den är djärvt oförvägen, full av energi och används därför gärna till att valla storboskap och den har också ett gott väderkorn.
Den har visat sig vara bra på att bekämpa skadedjur och gnagare.
Pumin har ett högt skall och är en framstående vakthund, men också en bra sällskapshund.
HUVUD: Huvudet får sin karaktär av det långsträckta nospartiet. Hjässan skall vara välvd, skallen en aning smal. Pannan skall vara lätt välvd och lång. Ögonbrynsbågarna skall vara måttligt utvecklade och stopet knappast märkbart. Nosryggen skall vara rak., nospartiet långt och spetsigt, nosspegeln smal. Läpparna skall vara åtsmitande.
Ögonen
skall vara en aning snedställda och mörkt bruna; ögonlocksränderna
åtliggande.
Öronen
skall vara högt ansatta, rakt uppstående med tippade öronspetsar,
medelstora, proportionerliga, mycket rörliga och till formen ett omvänt
V.
Bett
Saxbett med regelbundna, väl utvecklade, starka tänder.
HALS: Halsen skall vara ganska högt ansatt i en 50-55° vinkel. Den skall vara medellång och muskulös med lätt välvd nacke.
KROPP: Manken skall vara lång och markerad, kroppens överlinje skall slutta tydligt bakåt. Ryggen skall vara kort, ländpartiet medellångt och mycket stramt. Bröstkorgen skall vara lång och djup, med ganska flata revben, inte tunnformade. Förbröstet platt, medelbrett. Buklinjen skall vara uppdragen.
FRAM- OCH BAKBEN: Genom sin kvadratiska kroppsbyggnad förefaller pumin högställd.
Skulderpartiet är brant, överarmen kort. Skuldrans rundning följer bröstkorgen. Hela benen är lodräta.
De bär upp kroppen vertikalt och avståndet mellan frambenen är medelbrett. Raka mellanhänder.
Bakbenen är karakteristiska genom sin ställning bakåt.
Nedanför de långa låren är underbenen korta och hasen är brant.
TASSAR: Tassarna skall vara rundade och väl slutna, med elastiska trampdynor och mycket hårda klor. Sporrar på bakbenen är ej önskvärda.
SVANS: Svansen skall vara högt ansatt. Den skall bäras vertikalt eller något bakåt, men tydligt uppåt. Kuperad, 2/3 lämnas kvar. SVANSKUPERING FÖRBJUDEN I SVERIGE FRÅN OCH MED DEN FÖRSTA JANUARI 1989
RÖRELSER: Mycket livliga, kvicka och snabba rörelser. Snabb, studsande gallopp. Rasen är mycket aktiv.
HUD OCH PÄLS: Huden skall vara skiffergrå och kraftigt pigmenterad. Synlig hud skall vara antingen svart eller skiffergrå. Gommen skall ha mörkt piggment. Tungan skall vara ljusröd. Hela kroppen skall vara täckt av medellång krullig päls. Pälsen, som inte får filta sig på något ställe på kroppen, består av täckhår och underull. Pälsen skall vara kortast på nosparti och ben. På öronen skall håret vara medellångt, tätt och tufsigt (ungefär 4 cm) eller längre och lockigt. Pälsen kan aldrig likna pulins päls, men slät päls är inte heller tillåten. Pälsen på bröstet, bringa och framben är ofta kortare än på bakparti och bakben.
FäRG: Färgen kan variera. Duvgrå, silvergrå och skiffergrå är mest förekommande. Svart, ljust grå, vit, rödbrun förekommer också. Fläckar och tecken är inte önskvärda.
MANKHÖJD:
Mankhöjd 35 - 44 cm.
FEL
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i
förhållande till hundens förtjänster, helhetsintryck
och konstitution.
TESTILKAR: Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.
DISKVALIFICERANDE FEL
Päls som filtar sig. Kort, slät päls. Runt huvud. Överbett,
underbett mer än 2 cm. Pigmentfel. Skäckar.
FCI 56b SVENSKA KENNELKLUBBEN 1989-09-27
e.ä.