Till minne av Smilla

Den 8 april 1997 åkte min dåvarande sambo Erik och jag till Degerfors för att hämta vår Smilla, och när vi åkte hem hade vi ett litet lurvigt knyte med oss. Vi hade blivit hundägare! Smilla var vår första hund, och en bättre sådan kunde vi inte önskat oss. Hon var så himla snäll! Busig och livlig naturligtvis, som alla valpar, men otroligt snäll och lättsam att ha. Jag började träna lydnad i stort sett omgående, med hjälp av diverse böcker jag läst. När vi sedan började valpkurs var både jag och instruktörerna imponerade av min lilla duktiga tjej som man nästan bara behövde viska kommandona till. När Smilla var kring året däremot hände det mer än en gång att hon var till salu billigt :) Helt plötsligt hade hon knäck i lurarna och var envis som en röd gris. Jag slet mitt hår och tänkte att vad ÄR det här?! Tack och lov gick det över, och jag fick tillbaka min duktiga hund igen.

När Smilla var två år debuterade vi i lydnadsklass I, och det med besked. Förstapris och seger, och så var matte såld på det här med tävling. LPI och LPII tog vi på ett halvår drygt. Vi fick ett andrapris i trean, men sen tröttnade Smilla lite på det här med att tävla. Att visa upp sina konster och trix däremot, det tröttnade hon aldrig på. Hon var en riktig cirkusprinsessa som kunde givakt, vinka, rulla, snurra, slalom, snubbelben etc.

När Smilla var 6 år fick hon en knöl på nosen. Veterinärerna trodde att det kunde vara en inflammation i en tandrot, men röntgen visade att det var en elakartad cancertumör. Det kom som en total chock, och vi hann inte säga adjö till henne. När veterinären ringde och sa att det var en tumör som inte gick att operera bort så fattade jag beslutet att de skulle låta henne somna in medan hon var nersövd. Det fanns ingen anledning att väcka henne bara för att vi skulle få säga adjö, som det blev nu så slapp hon se oss ledsna och in i det sista tyckte hon det var roligt att gå till veterinären.

Vi saknar såklart vår stumpa, och hon kommer alltid ha en speciell plats i våra hjärtan.