Det hela började den 11 maj 2003, dagen då vackra Souka fick sin första kull tillsammans med Tosse. 6 valpar såg dagens ljus, 2 röda tikar, 2 svarta hanar, 1 röd hane och 1 svart tik som senare skulle utvecklas till världens bästa pinscher!

Eftersom vi helst av allt ville ha en svart tik var valet inte så svårt då Desti var den enda i sin kull. När det gått några dagar efter valpningen ringde Thomas till mig och min dåvarande sambo och frågade om vi ville bli fodervärdar till den lilla svarta tiken. Oj, tänkte vi, vad innebär det? Utställningar var ju inget som vi var så intresserade av, ville mest ha en aktiv kompis i vårat liv. Men efter lite funderande tackade vi ja till erbjudandet och fick sedan välja ett namn till vår blivande familjemedlem. Vi hade tre tiknamn att välja mellan och när han sa Destiny kändes jag direkt att det var namnet som var menat, det var ödet!

Och ett litet öde har hon verkligen varit, min älskade Desti. Inte nog med att jag fick min efterlängtade hund, jag fick även en vän för livet i Nilla och hela mitt liv förändrades när Desti kom in i det. Har många gånger tänkt på vilket otroligt passande namn min skrutta har, hon har spelat en så stor roll i så mycket i mitt liv.
Nåväl, de följande 8 veckorna sniglade sig fram i alldeles för sakta mak. Min omgivning kan intyga att jag var en plåga under första delen av den sommaren, kunde inte prata om något annat än lilla Desti.
Efter 7 veckor och flera besök hos Nilla blev jag och några vänner bjudna på festival samma helg som Desti skulle hämtas. Efter lite prat med Nilla och Thomas lät vi Desti vara kvar hos de några dagar extra så att jag kunde få roa mig en sista gång innan valptiden slog till på allvar... Sagt och gjort, festivalen blev av och äntligen var det dags att hämta Desti som då nästan var 9 veckor gammal.

De första 3 veckorna med Desti bodde vår lilla familj hos min mamma som har en stor trädgård där Desti kunde springa lös utan att vi behövde tänka på trafik och liknande. Vi hade en lägenhet i Bergsjön, Göteborg, men kände att vi inte ville uppfostra en liten valp i den miljön. Efter 3 veckor fick vi flytta in i vår nya lägenhet som låg i ett mysigt och hundvänligt område i Ytterby, Kungälv. Desti tog flytten med ro, hon behövde aldrig uppleva någon flyttstress så det gick alldeles utmärkt.
I vårt nya område bodde det flera vuxna, snälla hundar som Desti genast blev god vän med. En New Foundland, en Griffon belge och en Golden retriever. De busade och hade väldigt trevligt ihop under tiden vi bodde där.

I denna vevan började vi även en valpkurs på Tjörns BK vilket var väldigt trevligt och lärorikt, kan varmt rekommendera den brukshundklubben!

När Desti var 7 månader fick hon sitt första löp och i samband med detta upptäckte vi en liten kal fläck på hennes huvud. Veterinär kontaktades och vi fick reda på att Desti hade lokal Demodex. Behandlande veterinär gav Desti medicin i form av svindyra tabletter och Demodexen försvann. Tyvärr var man väldigt okunnig inom detta eftersom vi aldrig hört talas om det förut och visste inte att man inte behandlar den lokala varianten. Hade vi vetat det hade vi gått till en annan veterinär, men tyvärr blev det som det blev. Kan tänka mig att det var detta som satte igång vissa rykten som antydde att Desti hade generell Demodex vilket inte stämmer.

Påsken 2004 var en ödesdiger dag för både mig och Desti. Vi gick vår vanliga rastningsrunda i området och helt plötsligt var det några ungar som började kasta smällare efter oss. Desti blev livrädd och jag reagerade med att bli arg på ungarna vilket säkert förstärkte Destis rädsla annu mer. Efter den dagen har hon varit väldigt rädd för smällare och raketer.

Sommaren -04 flyttade jag och dåvarande sambon tillbaka till hans hemtrakter strax norr om Vänersborg. Vi bodde i en liten sommarstuga mitt ute i skogen och jag fick jobb där jag kunde ta med mig Desti varje dag. Vintern 2004 fick Desti en liten lillasyster, Eisa flyttade in hos oss!
Vid det här laget hade mitt intresse för rasen och allehanda hundaktiviteter blivit väldigt stort, jag som sa att utställningar och andra aktiviteter inte var något för mig... *skrattar*

Jag, sambon och hundarna bodde i den lilla stugan fram till januari 2006. Då separerade jag och sambon och helt plötsligt var jag ensamstående tvåhunds-matte i en liten lägenhet inne i Vänersborg.
Eisa som var van att springa lös i skogen varje dag och aktiveras med alla möjliga saker trivdes inte alls med detta och ingen av oss tre mådde speciellt bra av situationen. Tillslut insåg jag att det inte fungerade och tog beslutet att omplacera Eisa under våren. Det var fruktansvärt svårt, men allt löste sig till det bästa tillslut. TACK Joanna för att du tog dig an Eisa, jag vet att hon har det superbra hos dig!
Efter Eisas flytt blev Desti en helt annan hund, hon blev gladare och verkade mer tillfreds med tillvaron. Vet inte om det beror på att hon blev ensamhund igen eller om hela situationen bara blev bättre i allmänhet.
I samma veva som detta träffade jag min nuvarande sambo, Magnus, och det blev ganska snart ytterligare en flytt för mig och Desti.
Desti har en stor erfarenhet av att flytta men trots detta har hon aldrig blivit stressad eller tyckt att det varit jobbigt att komma till ett nytt ställe. Hon är helt otrolig på att finna sig i nya miljöer och situationer. Så länge jag är med henne finner hon sig i allt.

Nu bor vi sedan två år tillbaka i en mysig lägenhet i Brålanda och Desti stormtrivs. Hon har fått en bästa vän i form av Magnus föräldrars tax, de leker och myser tillsammans och är fantastiska vänner.

I år blir min älskade lilla livskamrat 7 år och jag tycker att kontakten och samhörigheten mellan oss är bättre än någonsin. Hon verkar njuta av livet och är otroligt lyhörd och en fantastisk hund att anpassa sig och finna sig i alla situationer!

Den lilla valpen som fick namnet Destiny har blivit min bästa vän och trogna föjeslagare i vått och torrt och är allt jag någonsin drömt om i en hund. Visst har hon sina egenheter och allt har verkligen inte varit en dans på rosor, men kämpar man inte vinner man inget. Destis rädslor och egenheter har fått mig att slita mitt hår många gånger, men jag kommer ALDRIG ge upp.
Min älskade Destiny, mitt öde.