|
Lite fakta om varghunden
kommer här.
Irländsk Varghund
Rasen har varit känd som världens största
hund, i dag är inte alla eniga. Några hävdar
att Grand Danois är den största, men jag tror
nog att vi kan enas om att det varierar från
individ till individ. En sak är i alla fall säker
, vi har att göra med en mycket gammal och ädel
ras som i sägnerna blir omtalad som
"hunden med människohjärna".
Forskarna har funnit skelett av de första
hundarna redan 7500 år f Kr. Hur de egentligen
såg ut, vet vi inte med säkerhet, vi vet bara
att de var mycket stora.
Efter fynd av en avbildning från Tizyn i
Hellas, som blev förstörd 468 år f Kr ser vi
en hund med huvudet i jämnhöjd med förarens
skuldra. Först år 273 f Kr då Delfi härjades
av kelterna, finner vi dem närmare omtalad.
Varghunden finns avbildad på reliefer, målningar
och smycken.
Därefter finner vi rasen omtalat år 39 e.Kr. i
ett brev från Symmachus till sin bror Flavianus
som då var i England. I detta brev tackar han för
de 7 varghundarna som han mottagit. Han skriver
bland annat "de är större än föl och väcker
skräckblandad beundran var de visar sig".
Vi lägger märke till att 7 var det vanliga
antalet när hundar gavs som gåva till högtstående
män.
De kontinentala kelterna hade en vinthund som
troligtvis härstammade från de greyhounds som
finns avbildade på egyptiska målningar. Vid
denna tidpunkt fanns det många varianter av
rasen. Alla var stora men annars av varierande
utseende. Dessa stora irländska jakthundar
kunde ha slät eller sträv päls men på senare
tid kom de strävhåriga att dominera, kanske
pga. det irländska klimatet. De irländska
kelterna var liksom sina kontinentala kusiner
intresserade av att föda upp storvuxna
jakthundar.
Det första skriftliga omnämnandet av dessa
jakthundar författades av en romersk konsul år
391 e Kr men hundarna var redan etablerade på
Irland under det första århundradet e Kr, när
Setanta ändrade sitt namn till Cu-Chulainn (Culanns
jakthund). I skriften omnämns Uisneach (på
100-talet) som tar med sig 150 hundar vid
flykten till Skottland. Utan tvivel utgjorde de
irländska jakthundarna ursprunget till den
Skotska hjorthunden. Irländska varghunds-par
var uppskattade som gåvor bl a av de europeiska
och skandinaviska kungahusen från medeltiden
och fram till 1600-talet.
Varghundens hemland, Irland, har otaliga berättelser
om rasen genom sin historia. Varghunden användes
i stora flockar som kamphundar. I historien om
kung Cormac är de flesta berättelserna om
Finn, som var förare av kungens hundhär, 300
vuxna och 200 valpar, och hans hund Conbec. Vi
vet också att det i slaget mot romarna vid
Hadrians mur användes stora varghundsflockar.
Hundarna stod för ett stort manfall bland
romarna, och än i dag finner vi i detta område
ställen som bär namn efter hundarna och dess förare.
De var också de Irländska konungarna
oskiljaktiga följeslagare, inte bara på jakt
utan även i slotten; de förekom t o m som
vapendragare på konungarnas vapensköldar med för
hundarna karaktäristiska valspråk, som också
återfanns på deras halsband som ingraverade
motton. "Gentle when stroked, fierce when
provoked".
Oliver Goldsmith påstår i en av honom år 1770
skriven berättelse rörande förekomsten av
varghunden, vilken då var tämligen sällsynt i
sitt hemland, att han sett en hund som var
omkring 4 fot (122cm) hög. Denna uppgift förefaller
ju fantastisk, men hundar som mätte 114 cm över
bogen skulle förekomma. Då förefaller påståendet
att de är hundsläktets största representanter
inte överdrivet.
I Norden fanns tidigt varghundar. Någon större
utbredning fick de inte förrän runt år1000.
Hundarna var ett av de begärligaste bytena på
vikingarnas härjningståg. I Njals saga är
Olav Tryggvasons hund Vige omtalad. Dessutom kan
vi läsa om Olav På, son till en Irländsk
prinsessa, som hade en hund han hade fått på
Irland. Han gav den vidare till sin vän Gunnar
från Ladarende med följande ord, "jag
vill ge dig tre kostbarheter, en guldring och en
kappa, som Myrkiarton irakung en gång har ägt,
och en hund som jag fick på Irland. Han är
stor och lika mycket värd som följeslagare som
en kraftig man. Därtill har han en människas förstånd.
Mot var människa som han vet är din ovän, skäller
han, men aldrig mot dina vänner, för han ser på
var och en om han vill dig väl eller illa. Han
skulle offra sitt liv för att vara dig trogen
och Samr är hans namn".
Varghundar exporterades till England, Spanien,
Frankrike, Sverige, Danmark, Persien, Indien och
Polen. På 1500 talet krävdes att varje
grevskap på Irland hade vardera 24 varghundar för
att skydda böndernas fårhjordar från att dödas
av vargar. På medeltiden blev rasen i större
utsträckning använd till jakt, speciellt till
"coursing", d v s att hunden springer
ifatt och dödar bytet. Den användes till jakt
på varg, hjort, älg, hare, hönsfåglar och änder.
Än i dag används rasen till jakt. Under
medeltiden blev rasen en "status ras"
och blev förbehållen stormän, adliga och
kungligheter. "Vanliga" medborgare förbjöds
att hålla rasen. På grund av dess popularitet
som gåva och tillsammans med dåliga tider,
blev den en viktig exportartikel för Irland, något
som medförde att rasen höll på att försvinna.
Rasen idag
Intresset för rasen återuppstod i samband med
den nyvaknade irländska patriotismen mot slutet
av 1800-talet. Irländsk varghund blev en
levande symbol för irländsk kultur och det
keltiska förflutna. Det var vid denna tid som
en beslutsam entusiast, kapten G A Graham började
sitt arbete med att försöka återskapa rasen så
som han trodde att den ursprungligen hade varit.
Tillsammans med major Granier satte han igång
sitt avelsarbete. De införskaffade några av de
få kvarvarande jakthundar av varghundstyp som
fanns på Irland. Med tillskott av
hjorthundsblod och tillfälliga utkorsningar med
borzoi och grand danois fick de fram en hundtyp
som förblev stabil i generationer.
På 1880-talet hade detta avelsarbete fört fram
till dagens ras. Irländska kennelklubben inrättade
en klass för irländsk varghund vid sin utställning
i april 1879 och en klubb bildades 1885. Irländsk
varghund deltog för första gången på en utställning
arrangerad av Engelska kennelkubben 1886, till bäst
i rasen utsågs Graham's Sheelagh.
Först in på 1900-talet blev det fart på uppfödararbetet.
Stora kennlar etablerades runt om i England
bland dem kan nämnas Cotswold som Mrs och Mr
Shewell startade 1904, kennel Flexistove 1913
och Bradbyn's kennel startades 1923 av Capt.
Hudson. En del hundar exporterades till USA och
här fortsätter uppfödararbetet under världskrigen.
Efter 2:a världskriget var rasen i fåtal i
Europa, och de som var uppfödare såg det som
en nödvändighet att importera hundar från
USA. Vi vet inte säkert när de första
varghundarna kom till Amerika, men 1897 blev i
alla fall de två första registrerade i
kennelklubben. Den första kenneln i USA var
kennel Ambleside som Alma J.Starbuck startade
1924. Samma år startade kennel Cragwoods av Mrs
Norwood. I dag har Amerika en av världens bästa
och mest solida varghundstammar. De har också
en mycket aktiv och solid klubbapparat och deras
utställningar finns det inte maken till.
Intresset för rasen har ökat enormt, och i de
flesta I-länder finner vi special klubbar som
arbetar för rasens bästa och dess utveckling.
Varghundens psyke
Detta är ju lika individuellt hos varghundar
som hos oss människor. Framförallt är
varghunden en utpräglad familjehund, en hund
som ganska snart intar en plats som en ovärderlig
medlem av familjen. Varghunden är inte någon
utpräglad vakt- försvarshund. Den hälsar som
regel på främmande med ett vänligt bemötande.
Enbart storleken är vanligtvis tillräcklig för
att hålla obehöriga personer borta. Det finns
emellertid flera exempel på att varghunden kan
vara mycket "bestämd" när det krävs.
Varghundar har sin stolthet, och kan ibland vara
egensinniga. Är du ute efter en tjänste/
vakthund, bör du inte välja Irländsk
Varghund. Med lite extra tålamod kan du komma
mycket längre än till vanlig
"vardagslydnad". Skyddsdressyr avråds
från då en skyddsdresserad varghund kan bli
extremt farlig. Dessutom måste du ta hänsyn
till hundens "ego" och inte försöka
kuva den. Då har du inte någon typisk Irländsk
Varghund längre!
Varghunden är entusiastisk och ivrig, men den
godtar inte vad som helst. Behandla den med
respekt och omtanke, och du har en vän för
livet. Att delta i dressyrkurser eller träna
lydnad på egen hand rekommenderas. Alla hundar
tycker
om att få meningsfyllda uppgifter. Dessutom kan
den mycket väl användas till att dra, och att
bära klövjeväskor under vandring. Att dra är
något de tycker mycket om ex. skrinda om
sommaren och pulka eller skidtolkning under
vintern. Men starta försiktigt och följ
anvisningarna från kunnigt folk. Använd för
all del riktig utrustning. Förutom detta kan de
gärna få delta i hundkapplöpning (Lure
Coursing). Minimiålder för detta är 18 månader.
Men förutsättningen för att du skall få en
varghund som visar rasens bästa egenskaper är
att du arbetar för att få fram dem.
Tänk på att det är en stor hund, som i likhet
med vilken som helst annan ras kan utveckla
egenskaper i negativ riktning. Utan kontroll och
fostran kan du få en hund som blir mycket
egensinnig, eller kanske den blir både stressad
och nervös, något som med den Irländska
Varghundens storlek kan få obehagliga
konsekvenser. I ditt uppträdande inför hunden
bör du vara lugn, bestämd och framförallt
konsekvent. Ett råd till dig som får valp i
huset, öva inkallning, gärna med godbit, så
att du kan lita på att den lyssnar på dig.
Denna text är sammanställd av Sonny Essing
Kennel Casonidas
http://clik.to/casonidas och får inte kopieras
utan lov. |
